Björnarna på Admiralty Island

Det finns kanske två tusen björnar på Admiralty Island, och inte en svart bland dem – bara stora brownies och grizzlies. Björnar är de största köttätande djuren som finns kvar i världen idag, och amiralitetets djur är nästan lika stora som den berömda Kadiakbjörnen, en art begränsad till Kadiak Island. Exemplar som väger mer än tusen pund och står från sju till nio fot höga på bakbenen har tagits på Alaskahalvön och den sydöstra kusten. Under våren lever dessa stora djur uppe bland de snötäckta topparna, äter gräs och rötter och sköter sitt eget. Sedan, i slutet av juli, driver de ner till bäckarnas strand, där laxen leker galet, för att njuta av en rik kost färsk från det isiga vattnet. Då är det att kamerajägaren ska söka upp dem.

Det var en dag sent när vi paddlade vår kanot till den stugan. Vi hade lämnat det goda skeppet Westward, med andra ivriga björnjägare ombord, och förtöjt några mil ut i Mole Harbor. Vi skulle vara den första kontingenten av björnjägare – resten borde få sitt kast senare. Vår guide gjorde oss välkomna; där på hyttens golv lade vi ut våra sängar för att sova några timmar tills vi, i det svarta mörkret strax före gryningen, väcktes när han rörde på att laga frukostmoset. Snart var vi fodrade med den varaktiga näringen; vi drog på oss gummistövlarna och klev, när himlen ljusnade, in i den forsande bäcken precis utanför stugdörren.

Vår guide verkade känna till varje gömd och utskjutande sten under ytan av det tumlande vattnet, och klev lätt från ett fotfäste till ett annat, medan vi snubblade bakom honom. Han plockade försiktigt bort varje ormbunksblad eller gren av djävulskklubba eller al som kunde stöta mot oss, för att döda vår doft, och lät oss alltid trampa på kala klippor eller i vattnet, och efter att ha korsat nedfallna stockar utan att röra dem med vår händerna, för att skvätta dem med vatten för att tvätta bort eventuell doft. Våra kameror låg i packningar på ryggen och Hasselborg bar ett tungt.405-gevär som skulle användas endast om vi träffade en björn som tidigare blivit skjuten på, och kom ihåg hans människohat.

Ofta i skarpa kurvor i bäcken vadade han väl ut och kikade försiktigt omkring, utan någon önskan att plötsligt stöta på en stor grizzly eller brownie. Guidens försiktighetsåtgärd ingav förtroende snarare än rädsla. Vi visste att han inte hade någon lust att bli mördad av en skadad björn. Det hade hänt en gång när han samlade in till ett museum och försökte döda djuret utan att skada dess viktiga skalle. Ungefär en mil ovanför stugan stod vi ansikte mot ansikte med vår första brunbjörn.